Sök

Our life in Senegal

How to escape the western civilzation

Tiden har sin gilla gång, men det känns som om den går fortare ju närmre hemresa det är.

Inser att det var ett tag sedan vi uppdaterade vår blogg, å andra sidan dokumenterar Åke det mesta och lägger ut det på Facebook. Hur som, julen kom och gick utan att vi märkte av den särskilt mycket. Efter jul startade Sousou och Mahers workshop och vi fick förmånen att delta i yoga och danslektionerna. Så fint att åter börja använda kroppen. Sousous yogapass var superba, så inkännande av vad vi som grupp behövde. Att hon dessutom avslutade de flesta med att sjunga gav bara mervärde till passet.

Jag har också insett att jag saknat dansen alldeles för mycket, men förstår också varför jag inte dansat. Den tar på lederna, även om de var uppvärmda. Jag får helt enkelt tänka på att vara lite mer varsam med fötterna, dansa mer som en del äldre damer gör här, med lite mer värdighet. Härligt, jordande och så öppnande för glädje är det i alla fall.

Nu är workshopen över och det lägrar sig ett lugn över compoundet, och vi inser att vi inte har så många veckor kvar här, på gott och ont. Vi längtar vansinnigt efter våra barnbarn och även om vi pussas och kramas över WhatsApp är det inte helt och hållet detsamma som att ses i verkliga livet.

På det stora hela har det varit en ”arbetsam” vistelse, för att inte säga kostsam. Vi har investerat i nya litiumbatterier eftersom de förra var på upphällningen efter bara 4 år plus två nya solpaneler eftersom det är svårt att få tillräckligt med laddning mulna dagar. Gasspisen (nja, två plattor) hade rostat sönder så det fick bli en ny. Vår säng har fått en ny resårmadrass (lite för hård för mig). Ugnen som rasat igen, för vilken gång i ordningen är oklart, har fått en riktigt snygg upprustning, så nu hoppas vi att det håller sig för all framtid.
Vi har förbättrat vår utedusch som numer ser ut som ett turkiskt bad. Grannen kom med en ide om hamam, vilket fick igång våra fantasier. Kanske, kanske gör vi en ”cementsäng”med carreaux cassé på det befintliga golvet utanför paviljongen (som var tänkt som behandlingsrum för mig) där man kan få en ordentlig tvagning eller en reikibehandling. Tankarna är många, vi får se vad som kan bli verklighet.

Idag, just idag, är det tre veckor tills vi reser hem igen. Det blir nog inga mer uppdateringar innan dess. Bifogar lite bilder.

Om längtan

Att man kan längta så efter barn och barnbarn! Kanske framför allt efter barnbarnen! Vi har förärats med 4 stycken barnbarn och två till är på väg under 2023. De två äldsta föddes 2007 och 2010, på den tiden som vi båda fortfarande var yrkesarbetande och upptagna med allt som det innebar. De två yngre föddes under 2020 och båda har vi kunnat följa betydligt närmare eftersom vi kunnat vara mer tillgängliga när föräldrarna arbetat och haft behov av en hjälpande hand.

När vi är i Senegal under så lång tid finns alltid en viss oro över att vi inte längre finns i deras tankar. För de större barnen, som varit här, är det lättare att förstå var vi är, men för de yngre är vi bara långt borta i Afrika på semester. Tack vare ett förbättrat wifi kan vi nu prata och se varandra över FaceTime, WhatsApp eller Messenger. Via familjetråden får vi uppdateringar om utvecklingen och andra små finheter som sker.

Esa säger till sin mamma att han längtar efter mormor och morfar och så ringer de upp oss via WhatsApp så vi kan pussas på telefonen och krama varandra. Vid nästa tillfälle berättar han att han ska bli storebror med ett leende som går från ena örat till det andra! Sen packar han en stor korg full med leksaker och säger att han ska resa på semester till Afrika och bokar flygbiljett på sin låtsastelefon.

Lucius nu har upptäckt sin skugga. Han skrattar högt åt sig själv när han ser på en liten film när han för snart ett år sedan lärde sig gå. När vi pratas vid via WhatsApp vinkar han och skickar slängpussar. Han kan numer säga pappa, men mamma blir bara där. Och även om han inte pratar så många ord förstår han allt vi säger, som att lillasyster ligger i mammas mage.

För Ossian och Elton tar tonår och pubertet mycket tid i anspråk. Skoltrötthet som hör den tiden till och kompisrelationer som blir viktiga (och tjejer med för den delen). Men när de ändå säger till sina föräldrar att de vill åka ner och hälsa på, alternativt att de tycker att vi kan komma hem nu! Ja, då svämmar mormor- och morfarshjärtat över av längtan och värme!

Paddan, hatten och mannen

Eller kanske skulle det stå mannen, hatten och paddan?
Vi har alla våra olikheter, vissa mer olika än andra.
Vanligtvis brukar mannen i mitt liv bära hatt eller keps när han går ut, men den på den här resan har han tagit med en gammal stråhatt, sliten och trasig (men som blev lagad här i byn på ett mirakulöst sätt) och den åker på i samma ögonblick som han öppnar ögonen. Sen sätter han på kaffevattnet, i kalsonger och hatt. Hatten sitter där hela dagen, inne som ute, sol eller ej. Den åker av först när det är dags att lägga sig.

Näst efter hatten har mannen i mitt liv ännu en egenhet: att leta efter paddan, vårt lilla oberäkneliga husdjur som beter sig som vilken tonåring som helst. Ena dagen är hen här, nästa på galej. Just nu har hen en förkärlek till mannens skor. Antar att den tycker det känns tryggt och fint där. Rymligt är det också eftersom mannen har storlek 44.

En fin egenskap som mannen har är att han hämtar vatten var dag. Flera hinkar. Vi har fortfarande inget vatten i kranen så det behöver hinkas upp från brunnen. Många hinkar blir det!

I övrigt tycker mannen om att sitta på en stol och läsa, gärna i solen, med bar överkropp (enda gången han har något på ovandelen är när vi ska in till byn). Det är bara när det är något intressant projekt som han reser sig. Just nu har vi projekt ”göra uteduschen fin”. Det är mest jag som gräver och mannen övervakar eller planerar nästa steg. På det stora hela ett fint samarbete.

Ja, det var väl allt för denna gång! Nej, lite bilder förstås

Att skapa nya vanor…

Ska det vara så svårt?
Ja, för oss verkar det som om vi snabbt hamnar i gamla hjulspår, väl uppkörda och välkända. När vi är hemma i Sverige gör vi på ett sätt, typ att efter middag hamna i soffan, vilja ha nåt att gotta oss med och först titta på en nyhetssändning och sedan en annan. Som vilket gammalt par som helst.
När vi är i Senegal hamnar vi nästan i samma mönster, dvs en dusch i vårt ”utebadrum” och sedan krypa in i ”mysdress” (som här består av en enkel rak klänning) och sedan titta på solnedgången, gärna med ett glas pastis i handen. Vem orkar ta sig in till byn efter det?

Sist vi var här sa vi till varandra att vi skulle socialisera mera. Det har vi sagt nu också. Vi har också sagt att vi skulle göra våra andningsövningar (jodå, hela 4 gånger på 4 veckor) och meditera mera (jo, lika många gånger på lika många veckor). Qigong, samma där… Men, å andra sidan har vi också sagt att vi ska göra det vi vill göra, inte det vi måste göra. Så kontentan blir ändå att vi har det bra, oavsett om vi gör det vi förutsatt oss att göra. Vi går ner till stranden när vi känner för det. Vi ligger i hängmattorna när vi känner för det. Vi fixar och donar med förbättringar i och utanför huset när vi känner för det. Vi läser de böcker vi känner för (dock inte den bok jag ska läsa i min bokklubb). Och, vi tränar franska med hjälp av Duolingo när vi känner för det, och det gör vi ofta! Kanske kan vi föra en regelrätt konversation innan vi åker hem (om vi känner för det).

Livet ska bestå av lust och glädje. Kaj Pollack brukar säga att ”den viktigaste uppgiften du har i livet är att göra dig själv lycklig”. Kajsa Ingemansson skriver i sin bok ”Den magiska gnistan” att ”acceptera allt som har med mig att göra” är den bästa affirmationen. Så vi accepterar att vi inte alltid har lust att göra det som vi föresatt oss! Gör du detsamma!?

Den enda gång vi måste lägga band på oss är när vi längtar alltför mycket efter barn och barnbarn. Det går ju inte riktigt att bara åka hem nu (vi har dessutom hyrt ut vår lägenhet). Tack och lov att det finns WhatsApp och Messenger där vi kan prata IRL med varandra!

Nous sommes très content

För några dagar sedan kom vår gäst, Marita. Det är alltid en utmaning att ta emot någon här. Hur kommer vårt enkla boende tas emot? Vad vill hon ha ut av vistelsen? Hur kommer hon att uppfatta maten osv. Såklart ligger det inte på vårt ansvar att lista ut det – vi har inga kristallkulor –  men vi hoppas ju ändå att den/de som kommer ska uppleva och uppfatta det vi har i all enkelhet som något fint och värdefullt. 

Igår tog vi en cykeltur in till byn, dels för att Marita skulle få se lite av den och dels för att beställa nyckelringar av Basserou och köpa en pump till vattendunken. På vägen stannade vi för att prata med Florence och Esperance, Frederics döttrar och Simons systerdöttrar. Sedan gjorde vi ett besök vid Bantan Woro, det heliga trädet som representerar Abenes historia, innan hemfärd. Både jag och Åke imponerades av Maritas förmåga att hantera en rostig halvfungerande cykel på dessa sandiga vägar! 

Efter sedvanlig pastis (vi som uppfattar oss själva som ganska flexibla, inser att vi har ganska många inrutade vanor, de blir ju liksom inte synliga förrän man börjar prata om dem) och kvällsmat avslutades kvällen med mycket självironi och skratt!

Vi upplever ju att enkelheten är det som är det fina här. Vi har inte så många valmöjligheter, utbudet är litet och både säsongs- och traditionsbundet. Vi väljer också att följa nyheterna på avstånd för att lite slippa påverkas negativt av allt som händer i världen. Tiden väljer vi just att använda till att plugga franska. Efter att ha läst i omgångar och alltid slutat vid en viss punkt, trodde jag faktiskt att det inte skulle bli mer  franska för min del. Men, min käraste bror tipsade om Duolingo och sedan jag återupptog det har det blivit så mycket roligare! Programmet utmanar mig att gå vidare, jag vill ha guldstjärna i kanten och helst av allt ligga först! Alltid! Entusiasmen har smittat av sig på Åke så nu är han också igång! Så kul, särskilt som han gett upp alla tankar på att någonsin lära sig franska!
Sedan prövar vi våra färdigheter på Simon och med Bernadette, som just nu lagar mat åt oss när vi har gäst, Hon pratar bara franska och nu kan vi faktiskt, men lite möda och besvär, föra ett samtal om läget i Senegal. Just nu strejkar lärarna på hennes barns skola eftersom de inte fått någon lön. Mycket talar för att president Macke Sall inte kommer att vinna valet nästa år. Missnöjet är stort på många håll. 

Det blir lugna dagar framöver. Marita skriver på sin bok, Åke läser och jag funderar på vad jag vill göra (mer än franskan, då). Det är inte helt enkelt att ha någon som städar och lagar mat åt en, är ju liksom inte helt van vid det… men det blir nog bra!

På plats igen

Vårt paradis – nu är vi här igen sedan ett par veckor! Mycket att stå i för att få ordning på båda husen. Regnperioden har varit lång och mycket regnig – brunnens vatten är högt – och vägarna är fulla med vatten på sina ställen. Flera dörrar har slagit sig, och ett gäng termiter har letat sig in i huset. Tack och lov finns det medel och vägar för att bli av med dem, Simon vet hur! Värre är det med det djur som valt att bosätta sig inne i vårt tak (vi är lite osäkra på om det är innanför eller utanför plåten). Troligen är det ett nattdjur, för det är tyst på dagen… vi får se om vi kan få rätsida på det också.

Det vi mest slås av är grönskan, allt är grönt och längs vägarna hav av blommande växter. Temperaturen ligger på 30-35 grader och luftfuktigheten har varit upp mot 98 %, men det har börjat dala. Just nu ligger luftfuktigheten på ca 60 %, vilket såklart gör att vi upplever det mindre svettigt, även om det är mycket varmt. Vi är så glada och tacksamma att vår paviljong fungerar igen, där kan vi spendera hela dagar i hängmattan med att läsa, bara glo eller slumra till en stund. Men, såklart finns det annat som behöver tas om hand. Matlagning, handling av matvaror, fixa och trixa med elen så att vi kan ha belysning där vi vill. Sånt som får ta sin tid tills dess att lusten faller på.

Värre är det med vår ugn, som nu börjat bli en följetång. Denna gång har framsidan rasat och behöver muras upp igen. Simon har en lösning, hoppas att den funkar. Får se om den hinner med att bli använd innan vi reser hem, för blocken ska göras, de ska torka och sen ska det muras och härdas. Börjar fundera på om det inte varit billigare att beställa pizza från Sverige med tanke på vad vi lagt ner på den i både tid och pengar.

Det är härligt att möta alla människor här och höra att ”Det var längesedan, välkomna tillbaka”, trots att det faktiskt inte var så längesedan, vi åkte ju hem i april i år. Även om vi inte varit borta så länge från Sverige, längtar vi redan efter barn och barnbarn. Vi försöker hålla kontakt via WhatsApp en gång i veckan, saknaden är stor. Ingen av dem kommer heller och hälsar på oss i år, vi får hoppas på nästa år. Men, en väninna till mig dyker upp i nästa vecka! Ska bli fint att ha henne här! Av erfarenhet vet vi att när vi har gäster återupptäcker och återuppväcker vi känslan vi haft från början; känslan av att komma hem.

Vårt fortsatta liv i Senegal och Sverige

Jag trodde jag kunde lägga in en ny sida för inlägg, men lyckades inte lösa det. Flera av er har kanske sett att jag gjort en test… ingen quiz från min sida, utan en test att se om det fungerade. Det gjorde det inte, så jag fortsätter som tidigare.
En liten uppdatering;
Vi kom hem från vår senaste resa i april, och vi reser ner igen i början av november. Vi upptäckte då att det var alldeles för lång tid (5 månader) att vara borta från nära och kära. Denna gång blir vi kvar 3 månader, vilket även det nästan känns för länge. Som vanligt kommer vi att hålla er uppdaterade om vad som händer i stort och smått! Vi är så tacksamma att ni vill följa oss!

Nu när vi båda är lediga (förutom mitt lilla företag, som går bättre och bättre) har vi börjat fundera på att se andra delar av världen också. När väl den tanken var född, bokade vi in oss på en resa till Sydafrika, Krugerparken. Vilken resa! Att under 10 dagar få uppleva det bästa av naturupplevelser med både The Big Five och The Ugly Five! Tänk att få komma så nära lejonfamiljen som bara några meter, se elefanterna komma för att dricka vatten ett stenkast från vårt tält! Det är upplevelser som kommer att stanna i vårt medvetande för all framtid. Vi kan verkligen rekommendera Albatros Travels – så mycket upplevelser, god mat, bra boende och trevlig personal som verkligen ville att vi skulle ha det bästa av det bästa, och allt till en ganska liten peng!
Passar på att lägga in några bilder från resan.

En avslutande reflektion från denna resa

När man väl bestämt sig går det fort. Huset är nästan helt nerpackat sånär som på sådant som vi behöver de sista dagarna. Nu blir det till att vända på kalsonger och t-shirts fram till avresedatum (bara 3 nätter till). Vi vill så här in i det sista ändå passa på att reflektera över situationen här. Trots oroligheter både här och i världen finns det också saker att vara tacksam över. Och förundrad. Och glad. 

I denna lilla by, vilket vi tror också representerar större delen av Senegal, lever alla med repsekt för varandra och varandras olikheter. Här lever muslimer (större delen av befolkningen) och kristna sida vid sida. Inom en familj kan det finnas både muslimer och kristna, de tillhör samma familj och släktled. Om någon beter sig illa eller på ett ofördelaktigt sätt visas personen tillrätta med enkla gester, i all välmening. Man blir respekterad för den man är, med sina fel och brister. 

Här vandrar kor, kvigor och tjurar fritt tillsammans. Strax efter regnperioden tjudras de, men nu, under torrperioden promenerar de runt och äter vad de kommer över. Ofta vandrar de längs stranden för att söka svalka. Titt som tätt tar de sig in på vår tomt och äter det som vi eller Simon planterat. Ibland dricker de ur vårt fågelbad. 

Här vandrar också höns och tuppar fritt, liksom får och getter. De vet sin hemvist och går tillbaka på kvällen, eller vallas in av sin skötare.

Här lever hundar och katter tillsammans, äter ur samma matskål, jagar samma föda. Många hundar är herrelösa, vi har till exempel 4 hundar hos oss nu – de har kamperat här sedan februari. Tre hanhundar och en tik. Tiken fick 12 valpar för 3 veckor sedan som hon tar hand om. De ligger väl skyddade för vinden från havet i ett buskage i närheten. Hon har börjat förstå att vi inte vill henne illa och har närmat sig en aning, men är fortfarande skygg. Ledarhunden King, som tillhör compaundet, är äldst i gemet med sina 10-12 år och är den som bestämmer. Han hälsar uppfodrande på oss var morgon och undrar varför vi inte gett honom mat. Han ser också till att tiken får sin beskärda del av maten.

Här lever fåglar av olika arter sida vid sida. De dricker och badar tillsammans på morgon och kväll i vårt fågelbad. Olika sorter, stora som små. Kommer det en duva, flyttar de andra sig. 

Människor och djur sida vid sida, kor och grisar, möss och ödlor, spindlar och myggor, delar sin vardag, så även vi.

Här finns en gästfrihet och en generositet. Man delar med sig av det man har. Även om du bara har en liten skål ris, eller ett bröd till frukost, blir du alltid tillfrågad om du vill sitta med och äta. Här äter man alltsom oftast från ett stort gemensamt fat. Du äter din lilla tårtbit, är det något kvar av din ”bit” lämnar du platsen till någon annan. Här får vi som är uppfostrade att äta upp på tallriken, träna på att känna in mättnadskänslan istället (vilket är så mycket bättre – såklart kan man ändå äta för mycket). Här är det viktigt att uppmärksamma varandra, att hälsa på, fråga hur du mår, hur familjen mår. Det gäller även de du möter på gatan.

Så, vid sidan om allt det som har hänt och händer just nu i världen, finns det saker att vara tacksam över.

Dags att lära franska (efter 12 år?)

Åh vad vi längtar hem nu! Särskilt till barn och barnbarn, men det finns fler anledningar. När vi bokade resan tänkte vi nog inte på hur kallt och blåsigt det är här från mitten av mars. Vi minns hur det var när vi byggde vår andra hus, då kunde vi inte vara på stranden utan att bli blästrade. Minns att vi gärna satte oss bakom huset, i lä och i solen. Detta år började det blåsa redan i februari och det är kallt här vid Atlantkusten. Såklart varmare inne i byn, men där är vi inte så ofta. 

Just nu är vi i färd med att packa ner huset och se till att sådant som inte kom till användning denna gång kommer till nytta för någon annan. Ni som följt oss minns kanske att jag skrev om saker vi glömt hemma. Nu har det visat sig att det har vi inte alls. I samband med att vi packar, har jag också börjat läsa texten på förpackningar/burkar. Solskyddsfaktorn som jag trodde var glömd har funnits här hela tiden, jag trodde att det var leave-in-balsam för håret. Kanske har det skyddat håret från att bli ytterligare grått? 

I tisdags fyllde vår granne Laurence år och när vi kom hem från en vända in till byn låg en inbjudan på vårt bord. Självklart accepterade vi den, så nu har vi också fått möta flera av våra grannar bortanför oss, plus några till från Kafountine. Många gäster, god mat och dryck och, alldeles säkert, trevliga samtal, på franska. Dessvärre nivån på min/vår franska begränsad tillika deras engelska. Goda försök gjordes från båda sidor. Så även om vi klarat oss här genom åren med engelska och knapphändig franska, så känner vi starkt att vi behöver ta tag i det. Hur det ska gå till vet vi inte i dagsläget, men en kvart om dagen med någon form av franska borde väl inte vara omöjligt? Men vi kan ha fel, det har vi haft tidigare.

Vi summerar och funderar, blev detta till största delen en arbetsresa? Sol och bad eller hängmattehäng har det varit lite av. Är det så att man som pensionär inte behöver vila upp sig, att man istället reser på ”arbetsläger”? 
På ett sätt har den långa vistelsen varit nödvändig, det har varit mycket att åtgärda, såsom paviljong, gräs på taken, ugnen osv. Och så lite småfix som att ordna med en bättre plats för vedeldning vid matlagning. Det sistnämnda visserligen lite snett och vint (mitt första murningsprojekt) men så funktionellt i all sin enkelhet. 

Allt tar sin lilla tid och allt har sin tid. Vi inser att 5 månader är för lång tid att vara utan nära och kära och att bästa tiden här är från november till februari. Nu ska det bli skönt att snart få krama om de ”därhemma”. 

A bientôt a vous

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑