En avslutande reflektion från denna resa

När man väl bestämt sig går det fort. Huset är nästan helt nerpackat sånär som på sådant som vi behöver de sista dagarna. Nu blir det till att vända på kalsonger och t-shirts fram till avresedatum (bara 3 nätter till). Vi vill så här in i det sista ändå passa på att reflektera över situationen här. Trots oroligheter både här och i världen finns det också saker att vara tacksam över. Och förundrad. Och glad. 

I denna lilla by, vilket vi tror också representerar större delen av Senegal, lever alla med repsekt för varandra och varandras olikheter. Här lever muslimer (större delen av befolkningen) och kristna sida vid sida. Inom en familj kan det finnas både muslimer och kristna, de tillhör samma familj och släktled. Om någon beter sig illa eller på ett ofördelaktigt sätt visas personen tillrätta med enkla gester, i all välmening. Man blir respekterad för den man är, med sina fel och brister. 

Här vandrar kor, kvigor och tjurar fritt tillsammans. Strax efter regnperioden tjudras de, men nu, under torrperioden promenerar de runt och äter vad de kommer över. Ofta vandrar de längs stranden för att söka svalka. Titt som tätt tar de sig in på vår tomt och äter det som vi eller Simon planterat. Ibland dricker de ur vårt fågelbad. 

Här vandrar också höns och tuppar fritt, liksom får och getter. De vet sin hemvist och går tillbaka på kvällen, eller vallas in av sin skötare.

Här lever hundar och katter tillsammans, äter ur samma matskål, jagar samma föda. Många hundar är herrelösa, vi har till exempel 4 hundar hos oss nu – de har kamperat här sedan februari. Tre hanhundar och en tik. Tiken fick 12 valpar för 3 veckor sedan som hon tar hand om. De ligger väl skyddade för vinden från havet i ett buskage i närheten. Hon har börjat förstå att vi inte vill henne illa och har närmat sig en aning, men är fortfarande skygg. Ledarhunden King, som tillhör compaundet, är äldst i gemet med sina 10-12 år och är den som bestämmer. Han hälsar uppfodrande på oss var morgon och undrar varför vi inte gett honom mat. Han ser också till att tiken får sin beskärda del av maten.

Här lever fåglar av olika arter sida vid sida. De dricker och badar tillsammans på morgon och kväll i vårt fågelbad. Olika sorter, stora som små. Kommer det en duva, flyttar de andra sig. 

Människor och djur sida vid sida, kor och grisar, möss och ödlor, spindlar och myggor, delar sin vardag, så även vi.

Här finns en gästfrihet och en generositet. Man delar med sig av det man har. Även om du bara har en liten skål ris, eller ett bröd till frukost, blir du alltid tillfrågad om du vill sitta med och äta. Här äter man alltsom oftast från ett stort gemensamt fat. Du äter din lilla tårtbit, är det något kvar av din ”bit” lämnar du platsen till någon annan. Här får vi som är uppfostrade att äta upp på tallriken, träna på att känna in mättnadskänslan istället (vilket är så mycket bättre – såklart kan man ändå äta för mycket). Här är det viktigt att uppmärksamma varandra, att hälsa på, fråga hur du mår, hur familjen mår. Det gäller även de du möter på gatan.

Så, vid sidan om allt det som har hänt och händer just nu i världen, finns det saker att vara tacksam över.

Dags att lära franska (efter 12 år?)

Åh vad vi längtar hem nu! Särskilt till barn och barnbarn, men det finns fler anledningar. När vi bokade resan tänkte vi nog inte på hur kallt och blåsigt det är här från mitten av mars. Vi minns hur det var när vi byggde vår andra hus, då kunde vi inte vara på stranden utan att bli blästrade. Minns att vi gärna satte oss bakom huset, i lä och i solen. Detta år började det blåsa redan i februari och det är kallt här vid Atlantkusten. Såklart varmare inne i byn, men där är vi inte så ofta. 

Just nu är vi i färd med att packa ner huset och se till att sådant som inte kom till användning denna gång kommer till nytta för någon annan. Ni som följt oss minns kanske att jag skrev om saker vi glömt hemma. Nu har det visat sig att det har vi inte alls. I samband med att vi packar, har jag också börjat läsa texten på förpackningar/burkar. Solskyddsfaktorn som jag trodde var glömd har funnits här hela tiden, jag trodde att det var leave-in-balsam för håret. Kanske har det skyddat håret från att bli ytterligare grått? 

I tisdags fyllde vår granne Laurence år och när vi kom hem från en vända in till byn låg en inbjudan på vårt bord. Självklart accepterade vi den, så nu har vi också fått möta flera av våra grannar bortanför oss, plus några till från Kafountine. Många gäster, god mat och dryck och, alldeles säkert, trevliga samtal, på franska. Dessvärre nivån på min/vår franska begränsad tillika deras engelska. Goda försök gjordes från båda sidor. Så även om vi klarat oss här genom åren med engelska och knapphändig franska, så känner vi starkt att vi behöver ta tag i det. Hur det ska gå till vet vi inte i dagsläget, men en kvart om dagen med någon form av franska borde väl inte vara omöjligt? Men vi kan ha fel, det har vi haft tidigare.

Vi summerar och funderar, blev detta till största delen en arbetsresa? Sol och bad eller hängmattehäng har det varit lite av. Är det så att man som pensionär inte behöver vila upp sig, att man istället reser på ”arbetsläger”? 
På ett sätt har den långa vistelsen varit nödvändig, det har varit mycket att åtgärda, såsom paviljong, gräs på taken, ugnen osv. Och så lite småfix som att ordna med en bättre plats för vedeldning vid matlagning. Det sistnämnda visserligen lite snett och vint (mitt första murningsprojekt) men så funktionellt i all sin enkelhet. 

Allt tar sin lilla tid och allt har sin tid. Vi inser att 5 månader är för lång tid att vara utan nära och kära och att bästa tiden här är från november till februari. Nu ska det bli skönt att snart få krama om de ”därhemma”. 

A bientôt a vous

Nu reser vi snart hem

Igår bokade vi om vår hemresa, så istället för att resa i slutet av april reser vi den 6 april. Anledningarna till detta är många  och den främsta är att vi längtar vansinnigt efter barn och barnbarn, så till den milda grad att jag nästan började gråta när vi fick bekräftat ombokningen. I tider som dessa, med ett världsläge som är som det är, blir känslan av att det viktigaste vi har är vår familj, något som vi ibland tar för givet. Tänker att det inte är alla som har förmånen att ha sina nära och kära tätt inpå, särskilt inte om man dessutom behöver fly från skräck och terror. 

En annan anledning är att denna vistelse på många sätt varit annorlunda mot tidigare. Då har det varit tid för för avkoppling och livsnjutning. Det har det visserligen varit nu med, men känslan är annorlunda. Tacksamheten över att ha möjligheten att vara här och uppleva det vardagliga nära, det meditativa att göra så simpla saker som att duscha utomhus eller att glädjas över att ha färdigställt en förbättring, den känslan som annars varit så närvarande, har inte varit lika stark denna gång. Kanske för att vi har haft en hel del projekt att färdigställa? Kanske för att jag under 6 veckor drogs med inneboende i min kropp som tog både kraft och energi? Kanske för att det blåst kallt från havet eller hett från land sedan mitten av februari (mest kallt). 

Ytterligare en anledning kan också vara att det varit oroligt i området. Dels kan vi läsa i senegalesisk press om militären som går till attack mot rebeller, dels har vi hört något som kan liknas vid detonationer under flera dagar. Oron verkar sprida sig och det finns de som blivit utsatta både för inbrott och överfall. Vi känner oss inte rädda, men självklart påverkar det oss starkt, och vi vidtar de försiktighetsåtgärder som vi kan.

I övrigt funderar vi på varför alla de tankar vi hade om vad vi skulle göra här kommit på skam. Vi skulle meditera, göra qigong, dansa och sjunga, läsa böcker och njuta. Jag skulle göra min distansutbildning och sen skulle vi lyssna på franska böcker. Visst, vi har mediterat och gjort qigong, men ytterst lite. Läst har vi gjort, men varken sjungit eller dansat. Jag har bara gjort en bråkdel av min utbildning och vi har inte lyssnat på en enda fransk bok. 

Men visst har vi haft det bra, vi klagar inte, men just nu är vi färdiga för denna gång. 

Det ska bli fint att komma hem och krama om och pussa på familjen. Det lär vi få göra en hel del eftersom vi inte har tillgång till vår lägenhet förrän 28 april. Det blir att husera i kappsäck och alternera mellan barnen i 3 v. Men det gör vi så gärna!

Kontrasterna blir tydliga

Det händer märkliga saker i världen. Maktfullkomlighet härskar och det känns som om hela världen håller andan. Här i vår lilla by, där vi bara nås av nyhetsflashar som dansar förbi i telefonen, blir det mesta som händer utanför, i världen, så avlägset. Minns att det var detsamma när Trump valdes till president i USA. Det blir svårt att förstå vad som händer, det känns avlägset, men samtidigt nära. Vi tänker på våra barn och barnbarn, och vill vara nära dem, vara med i de ungas utveckling, kunna stötta när tiden känns svår. Och i detta nu kan vi egentligen bara vara tacksamma att de för tillfället är i trygghet. Önskar att de kunde komma hit och vara med oss!

Vi har hållit vårt tidigare löfte och har börjat socialisera oss mer, träffat både nya och gamla vänner. Bland annat har vi varit på Kumpo i Kolomba, en traditionell jolaritual som ger unga människor möjlighet att utse en käresta. De unga männen går sjungande fram och tillbaka mot de unga kvinnorna. Sedan utmanar de varandra och kangurang och en del andra mytiska figurer som dyker upp (När vi har bättre nät kommer det en film.) I Kolomba passade vi på att bada i mangroven, eller ja, jag badade inte. En bit ut sjunker man ner till anklarna i svart lera, något som jag har svårt att hantera. När samtalen går från det ena till det andra, inser vi att vi måste förnya vårt turistvisum, tre månader går fort. Så genast planerade vi en resa till Gambia, som från början var tänkt att ske med lokala medel, bara fram och tillbaka, sedan insåg vi att vi troligen behövde spendera en natt innan vi kunde åka tillbaka. Så när Mette erbjöd plats i den bil de skulle ta till Gambia (för att senare resa hem till Danmark), nappade vi på det. 

Väl i Gambia kommer omvärlden lite närmare. På hotellet stod tv:n på med fortlöpande nyhetsuppdateringar om världsläget, och återigen far våra tankar till familjen, som vi önskar vore här! Samtidigt som världsläget påverkar oss fortgår livet. Våra tidigare planer på eventuell shopping la vi på is. Men vi fick en fantastisk fin guidning av Tombon i Bakau och ett besök på krokodilparken, Kachikaly. Det sägs att infertila kvinnor kommer dit och badar i vattnet där krokodilerna befinner sig. Om det sedan blir ett barn, får barnet namnet Kachikali. Än mer intressant var det lilla museet i parken som beskriver en del av Gambias historia och ger en bakgrund till en del rituella inslag. På kvällen visade Mette oss en fantastisk indisk restaurang av det lyxigare slaget. Så gott och fint! 

Vi hade också tänkt att vi skulle ta lokal transport hem till Abene, men är idag oerhört glada över att vi kunde ta oss tillbaka med Mettes chaufför. Inte så att folk drar i en (det är ganska vanligt med sk bomsters nära hotellet, unga män som söker lyckan hos vita kvinnor och vice versa. Ibland kan de bli påfrestande), men att hitta! Det finns gatunamn, men jag har aldrig sett en gatuskylt. Det som på kartan ser ganska litet ut, är väldigt stort. Dessutom är det hektiskt, folk och bilar överallt. Därtill kommer åsnekärror och cyklister. Kontrasterna är stora, ståtliga hus i flera våningar på ena sidan gatan, ett kvarter därifrån är husen eller skjulen låga, byggda i lera och korrigerad plåt.
Så från ett hektiskt Bakau, Fajara, West Side och Serrekunda, är vi tillbaka i vårt paradis där lugnet åter lägrar sig. Vi känner oss oerhört priviligerade som har möjligheten att vara här och uppleva de små vardagsnära händelserna som förgyller vår tid. Våra problem med paviljong, tull och visa syns små i jämförelse med världsläget, men vi kan iaf meddela att palmbladen har kommit, och kommer att läggas på paviljongen inom en mycket snar framtid.

Under flera dagar har vi haft en kraftig nordvästlig vind som gjort det näst intill omöjligt att sitta ute. Men, så vänder vinden och just nu har vi heta vindar från Sahara. Vädrets kontraster påminner oss om hur snabbt saker och ting kan förändras, från kyla till värme, något som vi hoppas också sker med situationen i Ukraina.  

Halvtid

Halva tiden har gått, om 10 v reser vi hem igen. Vanligtvis har vi inte så mycket hemlängtan, men denna gång är faktiskt lite annorlunda. Vi saknar barn och barnbarn. Pga omständigheterna med covid kommer inte heller några besökare. Så anledningarna att göra cykelutflykter har minskat. Vi är faktiskt hemma väldigt mycket, nästan så vi själva upplever oss lite folkskygga. Kanske spelar åldern roll, eller så är det vetskapen om att vi ska vara här länge. Eller så är det så att vi trivs alldeles för bra hemma. Vi har liksom blivit lite bekväma av flera anledningar. Numer äter vi huvudmålet mitt på dagen tillsammans med Simon och bara nån macka eller yoghurt på kvällen. Det innebär att restaurangbesöken blir allt färre, för att säga knappast några alls. Oftast har vi duschat vid 17-tiden i vår utedusch (så ljuvligt att stå där under träden!) och satt oss för att titta på fåglarna som kommer förbi för att dricka och bada. Sen är det inte läge att ta en tur in till byn. Eftersom Simon tar med grönsaker från Paulette, blir det inte heller så många turer för inköp.

Vi inser att vi behöver ta aktiva beslut för att ändra på det. Så nu blir det åtminstone ett restaurangbesök i veckan (tror vi). Flera av våra holländska vänner är här och att ta en tur till Sophia för att prata med henne, Peter och Laurens, kan göras en eftermiddag.Kanske återupptar vi boulespelen hos Bert på torsdagarna. Fler besök i byn för att hitta andra grönsaker kan det också bli. Efter flera inlägg på Facebook av våra danska vänner Ann och Mette inser vi att det finns mer att hämta när det gäller grönsaker, liksom hur man gör för att få en fin köttbit (så idag hämtar jag en halv oxfilé för 50 kr hos Mette). 

Vi har också fått tips om var man kan bada i mangroven. En by, ca 8 km österut, Kolomba, har tydligen en fantastisk fin badplats med lugnt och klart vatten. Byn saknar helt elektricitet och gör, enligt Peter, en ceremoni vid fullmåne. Dock inte denna gång, men kommande onsdag blir det av. Byn är också känd för att göra lerkrukor mm. Vi drar oss till minnes att vi faktiskt varit där vid ett tillfälle, men då bara för lerkrukorna. 

Jag och Mariama, som tvättar till oss, har varit en tur till The Senegal Healthinstitut (SHI). Hon är gravid, nu i 8 månaden, och jag i min enfald trodde inte att det fanns bra mödravård i hennes by (en typisk toubab/trosigvetabästgissning). Vi blev väl mottagna av Amy som berättade att det i Dienna finns bra mödravård och att hon själv arbetat där tidigare. De har exempelvis möjlighet att göra ultraljud osv. Jag fick också se Mariamas hälsobok, jättefin. Så resan var lite onödig, men ändå. Tilläggas bör att Mariama pratar mest mandinka, och lite franska, jag pratar väldigt lite franska och ingen mandinka så missförstånden kan bli många och kommunikationen oklar (fantastiskt att vi ändå lyckas kommunicera någotsånär). I nästa vecka kommer Jill Diallo, som startade SHI, tillbaka till Kafountine och då kommer vi att åka dit med barnkläderna som skänktes inför vår resa.

När det gäller Simons vägg förstår vi att allt inte är helt enkelt när det kommer till vad som ska göra på gården. Just nu ligger lerblock och cementblock på tork, men när det kommer till stora projekt, som till exempel byggande, är det familjen som bestämmer hur och när. Vad vi förstått planeras en lite större insats, vilket i sig är bra. Även här måste vi inse att vi inte alltid förstår hur saker och ting fungerar och får helt enkelt vara ödmjuka inför det. Å andra sidan, kan det vara förståeligt att man (i det här fallet Simon) inte själv kan bestämma hur det ska bli. Sättet att bo här kan jämföras med det vi kallar ett generationsboende (tror vi). Vi lovar, och Simon lovar, att alla som varit med och skänkt en slant kommer att bli uppdaterade i sinom tid. 

En annan utmaning vi har framför oss är att börja laga mat över öppen eld. Sedan ett par veckor tillbaka finns ingen gas att tillgå i byn, och vad vi förstår inte i hela Senegal. Allt beror på en konflikt (som tydligen pågått ett år) mellan energiministeriet, arbetsgivarorganisationen och åkeriarbetarnas fackförening, vilket i sin tur inneburit att olja och gaspriserna ökat dramatiskt. Så det gäller att hushålla med den lilla gas vi har och planera för kol och ved (idag har vi iordningställt två eldningsmöjligheter för långkok utanför vårt kök).

I övrigt är paviljongens takkonstruktion färdigt. Azis och Vivi har varit här och lagt det, nu återstår palmblad och färg, i sinom tid, inch Allha. 

Mina inneboende har helt flyttat ut och lämnat efter sig fula märken som i det närmaste har läkt ut. Jag har i alla fall badat och solat lite de två senaste veckorna. Just nu är det varmt på dagarna, ca 35 grader i solen och väldigt låg luftfuktighet ena dagen, andra mulet och hög luftfuktighet. Det är oftast för varmt eller för blåsigt för solbad. På morgonen ca 20, då är det kallt. Det kan låta konstigt, men så är det. Fleecetröjorna åker på och sitter kvar till ca 10-tiden då det börjar bli varmare. 

Med tanke på att vi inte ägnar så mycket tid åt sol och bad, men i och för sig massor med tid till att laga mat, borde det bli mer tid över till att läsa och bara vara. Egentligen förstår vi inte vart tiden tar vägen. Någon som har en förklaring?

Ny månad, nya tag och kanske nya insikter

Så har januari månad gått och jag har inte badat eller solat en enda gång. Inte Åke heller i sympati med mig. Anledningen är mina objudna gäster, som visserligen nu alla flyttat ut, men som efterlämnat sig öppna sår (in till köttet) och som jag helst inte vill få in någon/ några andra objudna gäster i. Samtidigt har det varit ganska kallt. Ja, kallt och kallt, runt 20 grader och upp emot 30 på dagarna, men solen har ofta varit osynlig bakom tungsinta moln. Vi har nog aldrig tillbringat så mycket tid inomhus som denna resa. Men, tiden läker alla sår, heter det ju, och Doktor Apotekaren och Mette(s barfotaklinik) har båda tittat på det som är värst och tyckt att det ser bra ut. Efter två bredspektraantibiotikakurer kör jag nu en underhållsdos tills dess det är läkt. 

Så vad gör vi på dagarna när vi inte badar? Som vanligt läser vi en del. Försvinner in i meditation när vi sitter och tittar på fågellivet vid vårt fågelbad som vi har alldeles inpå knutarna. Vissa dagar kommer de flockvis för att dricka, andra dagar vill de hellre bada. 

Att planera mat tar sin lilla tid, och besöken i byn lite längre eftersom vi stannar och pratar med de vi känner (även de vi inte känner, men som känner igen oss); höra hur de mår, hur familjen mår osv. Själva matlagandet tar också tid, men sen går det snabbt att äta.

Jag har försökt mig på att göra baobabjuice och bissapjuice. Har lyckats något sånär med bissap. Bättre med baobab, det är till och med gott. Så nu är baobab på inköpslistan var vecka, tillsammans med 1 kg kondenserad mjölk. Också lite vaniljessens på det. Simon säger att riven kokos också är gott. Lägger man det i frysen blir det som glass. 

Jag har också inspirerats av Mette Lotus att göra saltinlagda citroner, hur de smakar vet vi inte ännu, men snart. Oavsett så låter det gott. 

Paviljongen står där den står. Palmträdet ska klyvas och det har tydligen inte torkat tillräckligt än, så vi har ännu inget tak, men vi sitter där emellanåt och blickar dels mot havet, dels mot solen och vårt lilla baobabträd, och pratar om livet och våra eventuella kommande projekt (vilken dag som helst gjuter vi bottenplatta till en enkel hydda där jag kan ha min klinik om våra rum blir uthyrda/bebodda).

Våra små odlingar har övergått i Simons vårdnad. Antingen har jag vattnat för mycket eller för lite. Nu tar han hand om det och det växer. Tror vi kan se fram emot flera rosmarinbuskar, några tomater, sallad och ruccola samt persilja (eller kanske är det koriander?) Om några veckor. 

Sen har Åke blivit nyfiken på Reiki och eftersom jag faktiskt har den nivån på mina reikutbildningar att jag kan/får lära ut, så har han initierats i Reikins underbara värld. Intentionen med att utöva Reiki kan vara på så många sätt, att bara kunna ge sig själv är en intention så god som någon. 

Nu ska jag bara ta tag i min andra utbildning som jag har liggande. Och de där böckerna som jag vill läsa (Atmah, den har jag läst nu. Bagavagitha får vänta). Och så bad! Kanske lite sol i morgon? Bara kanske!

Allt blir bra med tiden

En liten uppdatering från oss: 

Mina bett, utslag eller vad man ska kalla det, är tack och lov inte Kutan leishmaniasis (den kan tom ha dödlig utgång), utan något helt annat som är relativt vanligt här: Mango Fly. Tack till alla som tipsat om det och till Anna, infektionsläkare i Sverige som väglett mig vidare. 

Vad är då mango fly? Honan lägger sina ägg i kläder som hänger på tork. De små larverna söker sin värd (jag) och gräver sig in under huden för att utvecklas…. Ingen ytterligare beskrivning nödvändig.

I vilket fall som helst har jag lämnat vräkningsbesked till var och en av ockupanterna. Två av dem har jag handgripligen avhyst medan en ännu så länge inte har någon direkt plan på att lämna. Efter sig lämnar de varsin krater som fortsätter att se lite illa ut, men, JAG LÄKER! Och det är det som är det viktiga. Så fort det har läkt färdigt, ska jag bada i Atlanten!

Annars börjar saker och ting att ordna till sig här. Ibrahima avslutade sitt arbete med paviljongen i söndags. I ett nafs hade Simon städat upp allt virke, sopat undan allt murbruk och annat skräp (Tack finaste Simon), så nu kan vi sitta däruppe på kvällarna och titta på havet och solnedgången. Det är hett här nu, ca 30-35 grader, på kvällen blåser en lätt bris in från Atlanten vilket gör det behagligt. Ännu finns det att göra, det ska målas och läggas först takstolar och sedan palmblad, men den är användbar! (Asis kommer på måndag och lägger takstolar!)

På söndag fyller Åke 70 så idag ska jag baka kaka som ska bli tårta. Den äter vi i morgon när Simon är här. Annars finns inte så mycket på agendan mer än ett besök i kyrkan. Ett restaurangbesök extra vaganca kommer det att bli. Sen får vi fira honom när vi är hemma i Sverige!

När det gäller coronaläget här har vi hört om toubabs som testat positivt (medhavda test från hemlandet). Det verkar dock inte som om någon är särskilt sjuk och att den är ganska snabbt övergående. Vi är inte drabbade trots att vi haft närkontakt med sjuka. 

Till alla er som varit med och bidragit till Simons vägg: arbetet går framåt, bricksen är gjorda och ska brinna, sen kommer murning och annat som ska till (det görs på traditionellt vis med framförallt lera). Vi kommer att uppdatera allt vad det lider.

Till alla er som bidragit med babykläder till The Senegal Health Institut; kläderna kommer att transporteras dit i februari när Jill Diallo är tillbaka från USA. Ni kommer att få rapport om det med!

Allt gott till alla! Njut av livet!

Att vila i det som är, är inte alltid lätt

Inget är sig riktigt likt, men ändå. En dryg månad har gått, paviljongen är på väg att färdigställas; Ibrahima har arbetat snabbt och effektivt eftersom han ska iväg på annat uppdrag på måndag. Sen kommer takläggaren och förhandling om pris börjar igen. 

Så, vi har ännu inte haft tillfälle att ligga i våra hängmattor eller titta på solnedgången därifrån. Inte heller har vi varit på stranden särskilt mycket. 

Sedan nyår har jag besvärats av betten som jag fick då. Mängden utslag har lagt sig med hjälp av sårtvätt och kortisonsalva. Däremot har ett nytt tillkommit på mitt ben som inte ser alltför trevlig ut. Två likadana hittade jag under vardera bröst., böldliknande saker som jag ska bespara er en närmare beskrivning av. När jag frågade apotekaren om han trodde att det bodde någon där, så sa han ja….. känns ju sådär att ha inneboende, liksom. 

Min kloka svägerska tipsade om att det kunde vara en parasit överförd från sandflugor, kutan leishmaniasis, vilket det troligtvis är, så jag får vara tacksam över att det inte är vägglöss – det hade inneburit rejält med sanering och inköp av ny madrass mm. Sedan några dagar går jag på behandling, sprit (utvärtes, pastisen får vänta ) och antibiotika. Fina Mette Lotus, som är duktig och kunnig på det mesta och har lång erfarenhet av att leva här, kommer att titta på det hela så på sikt kommer vi nog tillrätta med det. 

Med mig tar jag att ensam inte alltid är stark, att man kan be om hjälp (jag är urdålig på det) och att det är ok att känna sig liten ibland (dålig på det också). Kanske är det det jag ska träna på under 2022? Tur att Åke finns där och tar emot mig när jag landar lite snett.

Ps. Vi har det för övrigt bra, är mycket hemmavid och har fina samtal med Simon och Hans (som är här i år igen). Min praktik har, tack vare Sousou och Mahers workshop, fått ett uppsving. Testar också lite nya saker, exempelvis att göra en sockerkaka på gasspisen. Note to myself: do NOT use sugar as a substitut for breadcrumbs!

En önskan för 2022

Buggs, buggs, buggs!

Det verkar som om småkryp och mygg älskar mig. För tredje året i rad drabbas jag av först någon parasit som orsakar sår som inte riktigt läker och dessutom något som ser ut som loppbett, men som troligen är något annat. Som tur är finns det ett apotek i byn, jag brukar gå till honom och rådfråga, sen får jag några piller som ska ta död på parasiten och så brukar det bli bra. Fast den här gången verkar inte de konstiga utslagen behaga att försvinna. Istället förökar de sig! Till råga på det har jag lyckats få något i mitt högra öga, så det är inflammerat. Testar lite självkurer och sköljer med linsvätska. Blir till att slänga de nya 14 dagars-linserna. 

Ibland funderar jag på varför jag drabbas av detta? Min mors devis var tingens inneboende djävlighet, men jag känner inte att det rimmar bra med mig. Kanske är det något som ska ut helt enkelt? En slags reningsprocess? Man kan ju alltid hoppas!

Så, du kära 2022! Av dig önskar jag, med tacksamhet, att jag läker ut det som ska läka, tar itu med det som ska tas itu med och att mitt hjärta får sjunga av lust till livet!

Tack, tack, tack!

Ps 1/Åke har också drabbats men inte alls lika mycket. Å andra sidan har han andra krämpor och får sin beskärda del av lidandet. 2022, för Åkes del, ge honom en ny välfungerande kropp som han trivs i!

Tack, tack, tack!

Ps 2/ på söndag är det årets första nymåne, dessutom supernymåne (nära jorden och stor). Det är då du sätter dina intentioner för kommande år. Jag bara tjuvstartar lite